Fint väder = fotoväder?

Så kan man lätt tänka. Solen skiner, himlen är klarblå och temperaturen ligger runt 20 grader. Då tar de flesta fram kameran, och det är klart att det är fint att ha bilder när det är bra väder. Men är man ute efter att få fina porträtt eller landskapsbilder blir det oftast inget bra alls.
Då är det bättre att vänta tills det börjar skymma lite smått (eller gå upp i gryningen, men vem orkar det?).

Nu när det har varit flera dagar med underbart väder har jag tänkt att jag skulle vilja ta lite bilder på Valter, när han äntligen kan sitta ute utan att behöva vara påbylsad med sju lager kläder. Men problemet är bara att, tidigt på morgonen liksom inte är vår grej. Då sover vi som bäst. Och på kvällen sover Valter, han brukar bli sömnig runt sju-tiden och sover oftast vid åtta.

Men! Igår, när Petter skulle natta Valter och jag var ute och fotade. Då ville herr Nilsson inte alls sova, så Petter tog med sig honom och kom ut på trädgården en sväng. Åh, perfekt för lite bilder, tänkte jag!

Jag hade macrot på, och det var motljus vilket kanske inte var optimalt. Men när det blir ögonblick som detta finns det liksom inte tid för att gå in och byta objektiv, så det fick gå, och handen fungerar ju ganska bra som motljusskydd.
Nä, slut på tjatet. Här kommer några av bilderna.

Visst är han helt underbart, alldeles galet söt min lilla pojk? :)

Ha det fint! /Emelie

Den ofrivilliga hemmafrun

Tid. Jag vill ha tid, massa mera tid. Men jag har ju redan tid, och något säger mig att jag antagligen inte skulle få mer gjort om dygnet hade fler timmar.

Igår tänkte jag göra ett nytt blogginlägg, klockan 12 på natten. Då satte jag mig ner med datorn i knät och tog det lugnt. Men hade jag fotograferat? Nej. Jag hade fart runt, lagat mat, varit mamma åt en förkyld liten bebis och bakat (?).
Varför är det så svårt att avsätta lite tid för sina egna intressen? Varför känns det så "onödigt" och "oviktigt"?
Baka är ju så mycket viktigare, jag som inte ens tycker om att baka! Skärpning Emelie.

Så idag bestämde jag mig redan i morse att jag skulle fotografera, hur lite tid jag än skulle tycka mig ha, så skulle jag fotografera. Om så bara ett kort, några minuter,
Så när Petter gick för att lägga Valter passade jag på. Istället för att plocka ur diskmaskinen, vika tvätt eller förbereda kvällsmaten så tog jag med mig kameran och gick på macro-jakt!

Jag var alltså på jakt efter villiga insekter. Men trots att jag tycker mig se insekter hela tiden, vart jag än kollar, så ville dom tydligen inte visa sig nu.
Så det fick bli lite annat istället. Maskrosor och andra blommor.

En vissen maskros mot en vitmålad planka.

Nu ploppar det upp liljenkonvaljer överallt, visst är de underbart fina?

Försökte mig på att vara lite konstnärlig med ljus och grejer. Vet inte om det blev så himla intressant, men värt att nämna är kanske att bilden är helt oredigerad :)

Alla bilderna är fotade med mitt 60 mm 2,8 macro. Mittenbilden har jag redigerat litegrann, då använder jag mig nästan jämt av funkionsmacron (eller actions på engelska). En sån himla bra och smidig grej.
Om du tex har en favoritmetod när du redigerar för att få fram en viss ton eller stil i bilden, så kan du spara hela proceduren och bara trycka på play och så appliceras din "favoritmetod" på bilden på bara några sekunder!
Jag är så otroligt dålig på att förklara hur du gör i detalj, men googla på actions eller funktionsmacron så kommer det upp massor av förklaringar om hur du gör. Man kan även ladda hem färdiga actions som andra personer har gjort.

Nu ska jag fortätta redigera lite, för det blev faktiskt lite fler bilder idag. Men dom sparar jag till nästa inlägg.. :)

Ha det fint! /Emelie

Välkommen välkommen hit vem du är är

vart du än är (eller ser ut, eller pratar, klär dig och kommer ifrån).

Sitter och funderar lite (i vanlig ordning) och tänker på en konversation jag hade häromdagen med Sinta, en tjej vi träffade i Indonesien. Hon har precis varit i Australien och jobbat (hon är balines från början). Men hon valde att flytta hem till Bali igen, för att hon kände att folk hade så mycket fördomar gentemot hennes hudfärg.
Varför är det fortfarande såhär, år 2012? Det känns ändå som om vi har kommit en bit på väg, och jag hoppas att vår generation kommer med lite fräscha inslag till den här inskränkta värld som vi lever i.

Jag försöker att inte ha för mycket fördomar mot människor. Men ändå så finns dom ju där, någonstans i bakhuvudet. För vi är uppväxta med det, och media intalar oss det, och vänner, och tv.
För några veckor sedan bodde det människor från "Länken" här, en förening för nyktra alkoholister. En av dom, en man, såg lite hängig ut, smal, och gick ungefär som om han var stupfull. Det var han förståss inte, utan det var kanske alkholskada eller bara någon annan skada, som gjorde att han hade skakningar, vilket i sin tur ledde till att han hade svårt att gå.

Hade jag mött honom utan att veta, så hade jag väl tänkt "jaha, alkoholíst, lever på bidrag..". Skäms på mig själv! Han var en av de trevligaste gäster som har bott här på Vandrarhemmet och han pratade med oss på ett sånt speciellt sätt, som om han verkligen inte hade några fördomar mot oss. Alla de boende som var från Länken var väldigt trevliga, inte övertrevliga, men trevliga. Man fick en såndär bra känsla i magen efter att man pratat med dom en stund. De hälsade på hundarna och pratade med dom, och inte en enda nämnde ordet "kamphund". Price the lords! Vi träffar många trevliga människor här uppe i hembygdsgården, en del vill hälsa på våra hundar, men i stort sett alla verkar ha väldigt mycket fördomar (och frågar alltid något i stil med "är dom snälla?" "det är inte sådana där kamphundar va?" ) Oftast så blänger dom bara och går en omväg.

Jag och Petter brukar skoja ibland. Varma dagar, som idag så vallfärdar det folk hit för att fika, ha picknick och låta sina barn leka i lekparken. När vi går ut från vår lägenhet går vi genom vandrarhemmet och ut genom den entrén. Så vi brukar hitta på lite roliga fördomar om oss själva:
"Titta på de där ungdomarna, de verkar bo på det där vandrarhemmet. Två sådana där farliga kamphundar har dom också, usch. Och ett barn! Stackars liten. De lever antagligen på socialbidrag.."

Undrar om det finns folk som tänker så? En morgon när vi kommer ut, i myskläder och kudden kvar i huvudet. Kanske med luvan uppdragen och lite målafärg på byxorna. Valter har omatchande ihopslängda kläder på sig. Och så hundarna då förståss. Klart att vi lever på socialbidrag! Haha.

Tänker man så, så blir man ännu mer angelägen om att i alla fall FÖRSÖKA bli lite bättre på att inte ha en massa fördomar. Visst är det så, ibland besannas fördomarna, men långt ifrån alltid.

Så ja, dagens grej: Tro inte att du vet allt om en människa utifrån hur de ser ut, klär sig, pratar eller bor. För du har inte en blekaste jävla aning.

Fördom: Har mycket vitt hemma, lägger antagligen ner en massa pengar på sitt hem och inreder bara för att andra ska tycka att det är fint.
Sanning: Tycker om ljusa färger, älskar gammalt och nött. Lägger ner minimalt med pengar på vårt hem, handlar på loppis, blocket och av vänner. Utemöblerna har jag hittat i ett gammalt skjul.

Har varit duktig och planterat blommar. Penseér, både fina och billiga.

Den här lille fisen kan man väl bara inte ha några fördomar om? Tyvärr ser väl sanningen lite annorlunda ut och folk har säkert väldigt många fördomar, även mot bebisar (eller mot bebisens föräldrar då).

Och en sak till. Dagens fototips!

Har du ett macro-objektiv, begränsa dig inte bara till närbilder utan prova att fota lite annat. Ofta så fungerar ett macro alldeles ypperligt till tex porträtt. Alla de här bilderna har jag tagit med ett och samma objektiv, ett Nikkor 60 mm 2,8 macro. Ett tradera fynd som jag tycker väldigt mycket om! Det är inget nytt objektiv, lite klumpigt och fokusmotorn är långt ifrån tyst. Men visst blir det mysiga bilder?

Ha det fint!

Jag älskar min Iphone

Eller? Sitter precis och tänker på det här med "dagens teknik". Jag var emot hela den här grejen med Smartphones från början, tyckte liksom att det hade gått till överdrift. Mobil ska man väl ändå ha för att kunna ringa på?

Men sedan tänkte jag lite till och kände att man kanske inte ska vara motsträvig heller. Vart går gränsen mellan sunt förnuft och motsträvighet egentligen?
Man ställs inför frågan ganska ofta som förälder. Hur mycket ska ens barn få se på tv? Sitta vid datorn? Leka med mobiltelefonen?

Världen ser ju så olika ut nu mot när vi var små. Då fanns inga mobiltelefoner, vi hade 4 kanaler på tv:n och det var väldigt ovanligt att man hade egen tv på rummet.
Det är ganska enkelt att säga, nej Valter ska inte ha någon egen tv, mobiltelefon eller dator. Men hur enkelt blir det sedan när han kommer hem från skolan och säger att alla hans klasskamrater har det?

Vi tänker att vi inte vill att Valter ska kolla på tv för mycket, inte leka med våra mobiler eller datorn. Men så känner jag att vi själva kanske inte ska göra det heller? För visst blir man lätt lite beroende av teknik, en dag utan tv, dator och mobil är bra jobbat. I början när Valter föddes var tvn på för jämnan här hemma, jag var inte van vid att vara hemma så mycket och det kändes "tryggare" med lite ljud på något sätt.
Efter ett par veckor kunde jag hela veckoprogrammet utantill och började till och med ställa in saker för att inte missa vissa program! Men nu när Valter är mer medveten så har jag slutat sätta på tvn och föröker verkligen tänka mig för, och inte sitta framför datorn samtidigt som han får kvällsvällingen.
Nu låter jag säkert väldigt präktig, ni som känner mig vet förstås att så inte är fallet. Och även "perfekta mammor" (som jag;) har sina ups and downs ibland, och jag erkänner att jag HAR satt på tvn och satt Valter framför den på en filt ett par gånger..

Precis här och nu ligger Valter och lyssnar på Spotify för fullt. Och sover. Han somnar jättebra till playlisten "Sleep baby sleep". Då tycker jag faktiskt att min Iphone är en riktigt bra grej och jag släpper alla mina principer angående modern teknik. För jag tror faktiskt att Valter uppskattar lugnt pianospelande mer än min falska stämma.

En annan sak som jag älskar min Iphone för är kameran. Jag älskar att fota och skulle helst vilja ha med min systemkameran överallt, men som sanningen ser ut så känns den tyvärr lite stor och klumpig att bära omkring på så jag har inte med den överallt. Då är min Iphone min hjälte! Den fångar ögonblick då man bara "önskar att kameran hade varit med". Så jag tänkte dela med mig av lite bilder från den :)

Ni som är vän med mig på facebook har säkert sett mestadels av dom redan, men för er ANDRA då :)

Valters kusin Elvira.

Valters farmor Lotta.

Olga, den fina hästen som ger mig påfyllning av endorfiner tre dagar i veckan.

"Vår" trädgård.

Farmor Maj-Britt fyller 85 år.

Den fina, underbara, snygga och snälla pappan/sambon.

Valter med kompisen Elliot <3

Valter och Petter på årets första Picknick.

Valter och "gammelfaster" Tina.

Maman roar sig i Sälen.



Lägg till bildtext



Valters rum börjar sakta med säkert ta form!

Fina Louise och Elliot.

Här bor vi!



..Och här vaktar vi.


Jag använder mig oftast av apparna Instagram och Camera+.

Ha det fint! Kram

Häst, häst och ännu mera häst

Tänkte dela med mig av lite bilder från helgens hästtävlingar. Tre tjejer här i Tranås hade en välgörenhetshoppning som projektarbete på gymnasiet, där intäkterna gick till Barncancerfonden. Grymt bra jobbat tycker jag (som inte ens lade ner 1 % av den energin på mitt projektarbete..).

Så jag hjälpte till och tog lite bilder, jättekul men ack så svårt! Har verkligen legat på latsidan med fotograferandet sedan Valter föddes och det tog några försök innan jag fick med en hoppande häst på bild. Önskar bara att jag hade ett bättre zoom, just nu har jag ett budgetzoom från Tamron som funkar riktigt bra med tanke på priset, men det går tyvärr inte få till de där riktiga superbilderna.

Visst kan man inte annat än att bli lite sugen på att svischa över de där hindrena själv? Men med tanke på att jag för tillfället blir helt slut efter att ha travat ett varv runt ridbanan, så behöver jag nog träna lite till innan jag ska ge mig på några hinder igen..

Ha det fint!