världens sämsta mamma?

Jag har ju liksom inte kommit så långt med de här tipsen som jag skulle börja med. Vet inte riktigt vad som har hänt med tiden, den har inte funnits bara. Eller det har den, bara att den inte har räckt ända fram.

Sitter uppe eftersom jag har sovit nästan hela dagen efter ett härligt utbrott av magsjuka. Mår fortfarande illa och kan inte sova, så varför inte sitta och photoshoppa lite?
Sitter och tänker på lite saker också, som vanligt (varför göra undantag den här natten?). Kanske är det för att jag fortfarande mår illa och är utmattad efter magskiten, men jag känner mig bara sur. På världen, på samhället, på allt.
Jag är sur över kraven som ställs på oss hela tiden. Frågan är egentligen vem som ställer kraven och vem som bestämmer vad som är rätt eller fel?

Just som förälder så känner jag dagligen av "kraven" om hur man ska vara och hur man ska göra. Det kan komma ifrån tv, tidningar, vänner, internet. Det är väl inte så att andra ställer några krav egentligen, utan det handlar väl om att man (eller jag) väljer att ställa kraven på sig själv och att ta åt sig allt man läser och ser.
Så egentligen är det ju mig själv jag ska vara sur på, eller? Men jag kan inte låta bli att blir sur på samhället ändå och undra hur man ska vara för att vara världens bästa mamma?

Är jag är bra mamma om jag vänder ut och in på mig själv för att försöka laga egen mat till min bebis?
Är jag en dålig mamma om jag köper burkmat till min bebis?
Är jag en bra mamma om jag följer bvc:s råd till punkt och pricka?
Är jag en dålig mamma om jag ifrågasätter vad bvc säger ibland?
Är jag en bra mamma om jag håller städat och fint här hemma varje dag men stressar halvt ihjäl mig?
Är jag en dålig mamma om det är hundhår i soffan och damm under min bebis säng?


Och visst är det så att jag är den enda som kan veta vad som är rätt för mig och min familj. Men man är inte alltid så jäkla stark, man behöver lite stöd från omvärlden också. Inte bara påvisningar om vad som "borde" göras och om vad som är rätt och fel.
Jag känner ibland att jag undrar var omtanken om varandra har tagit vägen? Allt handlar liksom om "att lyckas" och vara så duktig som möjligt. Speciellt när det gäller oss tjejer, vi kämpar så jävla hårt för att bevisa att vi visst är starka och att vi visst kan själva - att vi glömmer bort att vara snälla mot varandra.

Vi tjejer är bra och vi är starka. Men vi måste få vara svaga också, vi mammor måste få vara svaga och erkänna att vi inte klarar allt. För ingen klarar allt, hur jäkla bra du än är.

Valter gör reklam för snus, här kan man verkligen snacka om världens sämsta mamma..

Har gjort två namntavlor ikväll också, som ska skickas ända upp till Stockholm!

Nu ska jag sova litegrann ändå, om illamåendet går med på det.

Natti natt, och kom ihåg, DU ÄR BRA! /Emelie

Tips?

Har tänkt lite, eftersom det här är en fotoblogg (eller det skulle vara det, men är väl lite mer en kombinerad dagbok/fotobok) så kanske det skulle vara på sin plats med lite fototips? Är det någon som vill läsa om det, eller tycker ni det är skittråkigt och bara onödigt?
Tanken uppkom väl när min granne, som har skaffat sig en fin systemkamera, ville ha lite tips angående inställningar. Och eftersom det antagligen aldrig kommer bli av att jag visar henne det, så tänkte jag att jag kunde skriva lite om det här. Så kan ju hon läsa, och kanske någon mer som skulle tycka att det var lite intressant.

Nä, nu har jag suttit här och skrivit ett stycke fyra gånger om, och raderat det lika många gånger. Lika bra att inse att skrivarlusten bara inte finns här idag, och att självkänslan är alldeles för låg för att jag ska tro på ett skit av det jag skriver. Fuck självkänslan. Men den är jävligt bra att ha, och jag har ju lovat mig själv att jag ska träna på den, om inte för min egen så för Valters skull. Så jag kan ju visa lite trams jag har pysslat med i Photoshop i alla fall.

Nu ska jag sova, och peppa självkänsla. Eller så sover jag bara och tar det där med självkänslan en annan dag. Natti Natt! /Emelie

Titta vad jag kan!

Jag kan sitta helt själv! Min lilla bebis har blivit 6 månader gammal och bara rabblar upp nya trick hela tiden. Det är helt otroligt hur mycket som kan hända på ett halvår.
Det är också helt otroligt hur snabbt man glömmer. Valter har en såndär "första året bok" där man ska fylla i hur gammal han var när han började le, vända runt, fästa blicken etc. Satte mig och skulle fylla i lite häromdagen, piece of cake trodde jag.
- Fäste blicken.. hm. 3 veckor? 1 månad? Eller, eh, ja 3 veckor var det nog. Log första gången.. Herregud, jag kommer inte ihåg. Jag kommer verkligen inte ihåg! Och vände runt, typ 2 månader sedan eller?

Första tiden tyckte jag att jag hade stenkoll, det där med att fylla i det kunde vänta. Den där stenkollen försvann i takt med att tiden började springa 100 meterslopp varje dag. Så ja, mitt tips till er som nyss fått eller väntar barn. Skriv för fan ner det direkt (om du tycker det är viktigt, det vill säga).

Photoshop-terapi

Då var man här igen, det borde sovas men åh vad det är kul att sitta o pilla i Photoshop. Jag o min dator, alldeles själva i soffan, med lite tända ljus på bordet. Det är terapi för mig.

Valter ska inte döpas, men en inbjudan kan man väl göra ändå?

Skulle kunna tänka mig att ha ett dop bara för att få göra fina inbjudningskort (och få en massa fina presenter till Valter förståss).

Har suttit o pulat med en till namntavla också, den här gången till min brorsdotter Ebba. Såhär blev den:

Nej, nu är det dags att sova. I morgon är en ny dag av bebismatande, blöjbyten, hundpromenader och fika med fina tjejer. I löv beeing mammaledig!

Natti

Sådan far sådan son.

Skönhet ärvs direkt från fadern, eller hur är det? :)

Målarstuga (eller sjukstuga?)

Förkylningen of the year har tagit sitt grepp om hela familjen och det som skulle varit målarstuga i helgen, blev visst sjukstuga istället. Men visst kan man måla även att man är lite sjuk, bara att det tar en sisådär dubbelt så lång tid, är dubbelt så jobbigt och blir hälften så bra. Så vi målade Valters rum ändå, och det blev.. faktiskt helt okej. Det är ju inte så svårt att lyckas med vita väggar ändå.

Och nu när rummet äntligen är målat, kan ju jag ÄNTLIGEN börja med allt småfix. Ingen förkylning i världen skulle kunna stoppa mig. Så igår var jag och blandade till den perfekta turkosa färgen på Colorama (de verkade tydligen väldigt roade över att jag ville ha just en sådan färg?). Åh, det blir så fint. Har testmålat två ramar och de är så snygga att jag bara vill äta upp dom, bokhyllan är grundmålad och väntar bara på de första penseldragen som förhoppningsvis blir imorn!

Hade tänkt vara ambitiös och fota hela makeovern av rummet, men i brist på ork så får det bli lite Iphone-pics istället.

Lilla sjuklingen Valter har funnit det bästa botemedlet mot feber, Blåbärspuré!

Är det inte en underbar färg???

Fina sparbössan från Forma rum som Valter fick av sin snälla mormor.

Bytte ut de fula handtagen på garderoberna, och satte dit två fina knoppar istället.

Åh, har så mycket jag skulle vilja skriva om. Har legat o tänkt på en massa viktiga frågor jag ville ta upp i bloggen. Men nu när jag ska skriva ner det går det inte.
Mycket handlar i alla fall om det man funderar över som förälder (eller som JAG funderar över som förälder). Vilket ansvar vi har för våra barns framtid och vilka värderingar vi vill att dom ska växa upp med. Hur lär vi våran son att uppskatta kärlek, tid och relationer mer än pengar och materiella ting? Hur ger vi honom ett bra självförtroende och en stark självkänsla?

Tror jag skulle kunna fundera över dom frågorna om och om igen, i veckor, månader, år och ändå inte komma fram till ett bra svar. En viktig sak för att komma en bit på väg är nog i alla fall att jobba på att vara bra förebilder för Valter.
Något som jag har märkt av mycket när jag till exempel läser tidningar och bloggar är hur viktigt pengar, status och materiella ting verkar vara för många familjer. Jag säger inte att vi inte handlar saker och lever som nunnor, men jag vill i alla fall försöka, för Valters skull. Jag vill att han ska veta att tid med honom är tusen gånger viktigare än en ny bil, hus och dyra kläder.
De flesta föräldratidningar jag har läst verkar vända sig till den typiska "övre medelklassen", välutbildade föräldrar med karriär, där ett fint hus, bil, båt eller semesterhus verkar vara så viktigt att barnen måste vara på dagis från kl 6 på morgonen till 5 på eftermiddagen varje dag.
Valter kommer också behöva vara på dagis, men har vi möjligheten så jobbar vi hellre lite mindre, tjänar lite mindre och har en lite fulare bil för att han inte ska behöva träffa dagispersonalen mer än oss.

Därför försöker jag ta ut så lite föräldrapenning som möjligt, just för att få vara hemma längre. Nu är ju tyvärr inte föräldrapengen så fet så jag kommer inte kunna vara hemma så länge som jag skulle vilja, men det är definitivt värt att leva på 5700 i månaden för att få några extra månader TID med min son.
Jag får välja bort fin bil, hus och dyra kläder men visst fan är det värt det?

(Nu ska jag öva självförtroende och självkänsla, för jag ska INTE få ångest över det här inlägget i morgon)

Sov gott! /Emelie