Fast en blogg vill jag nog ha ändå, i alla fall en sida där jag kan skriva om fotografering och visa upp mina bilder. Men hm, har ju så mycket annat jag vill skriva om också, ibland i alla fall.
Jaja, jag antar att jag får fundera lite till då.
Hur som helst, det är ju väldigt längesen jag bloggade om Valter nu. Så jag tänkte att det kanske var dags för ett Valter-inlägg!
Vad hände med tiden, och hur kunde ett helt år gå så otroligt fort? Om ganska exakt en månad fyller våran bebis ett år, och snart kan jag kanske inte kalla honom en bebis längre?
Nu är alltså våran bebis så stor att jag inte längre kan skylla den dallrande magen på barnafödande. Han är alldeles för stor för att jag ska kunna skylla min vimsighet på amningshormoner. Och han är så stor att jag på riktigt måste börja fundera på vad jag ska göra med mitt liv efter föräldraledigheten.
Hejdå bebisbubblan, hej verkligheten!
Fast visst är det väl så, att jag litegrann kan skylla en dallrande mage på barnafödande? Och lite vimsig måste man ju ändå bli av att ha småbarn? Föräldrapenningen räcker nog i alla fall ett halvår till, så det borde väl räcka med att jag börjar fundera på allvaret om en sisådär 5 månader?
Så här ser han ut nu i alla fall, våran lilla Valter (som alltid, hur gammal han är blir, kommer vara en bebis för mig).
 |
| Hundben är liksom det godaste som finns. |
Det nedersta fotot är taget i min lilla studio som sakta med säkert börjar ta form. Studiofotografering är kul, men ack så svårt, speciellt när man som jag är tekniskt handikappad. Men men, övning ger färdighet och om några månader hoppas jag kunna ta emot lite bebisar och barn i studion!
Men. Först blir det sol och sånt där en hel vecka i Grekland, dit vi åker på torsdag. Ha det bäst så länge, för det kommer jag ha :)
/Emelie
