Jag är alldeles för känslig för att hålla på med sådant här.
Den här bloggen var från början tänkt som en ren fotoblogg, men eftersom jag är en människa med otroligt mycket tankar som snurrar så har jag ibland använt den för att få ur mig saker jag tänker på. Det har känts skönt, men samtidigt jävligt jobbigt. Jag älskar att skriva och hade en gång en dröm om att bli journalist. Men upptäckte ganska snart att jag aldrig skulle klara av det, jag kan vara jävligt bra på att debattera och slåss för min sak men lämnas nästan alltid med ett stort obehag efteråt.
Varför är det så?
Jo. Jag har otroligt dåligt självförtroende, har alltid haft, och det är något jag har fått jobba med i många, många år.
Pratar jag med en person på stan, kan jag grubbla över den konversationen i dagar, veckor, månader. "vad sa jag egentligen?" "hon/han måste tycka jag är dum i huvudet" "nu pratar hon/han med den och så pratar x om mig och så tycker alla illa om mig"
Även att det enda den konversationen innehöll var typ "Hej, är det bra?" och andra helt vanliga artighetsfraser.
Det är ingen annans fel att det är så, det är helt mitt eget. Det är mitt eget ansvar att jobba med självförtroende och må så bra som möjligt, främst för min familjs skull och inte minst nu när jag har Valter.
Jag levde förut i ett förhållande som inte var hälsosamt. Fick stå ut med en hel del, och trots att jag har bearbetat det här så länge, gått hos psykolog och även fått ett erkännande (från personen jag var tillsammans med) att det inte var mitt fel så tror jag fortfarande att det var mitt fel. Jag tror fortfarande att hela Tranås tycker illa om mig, att folk pratar och drar en massa slutsatser som inte stämmer. Att jag tror det beror på mig själv. Min oförmåga att skaka av mig saker och gå vidare. Jag glömmer aldrig, jag kommer ihåg allt.
Häromdagen (eller natten) skrev jag ett inlägg om vaccinationer. Jag ångrar det nu, men det går inte att få ogjort. Jag har fått bita mig i tungan många gånger när jag har skrivit i den här bloggen, för att inte skriva en massa åsikter. Just av den enkla anledning att jag inte klarar av att ta en debatt, visst jag kan argumentera, men oavsett om jag har rätt eller fel så mår jag alltid piss efteråt. För jag synar mig själv, ser varenda litet fel jag gör, slår på mig själv.
Men ibland lyckas jag inte stoppa mig själv i tid, alla dessa tankar bubblar och jag vill så gärna skriva ner dom och dela med mig.
Det här med vaccinationer är ett väldigt känsloladdat ämne, och jag har sett diverse diskussioner på internet där jag inte har velat lägga mig i, just på grund av att jag mår så dåligt av det. Jag mår inte dåligt för att jag är osäker på min sak, jag kan debattera om en skitsak som jag är totalt säker på men ändå må dåligt efteråt. Det är själva diskussionen jag mår dåligt av, jag tar åt mig allt och tror att hela världen tycker illa om mig bara för att EN person gör det.
Så jag hade verkligen bestämt mig för att inte skriva ner mina åsikter om vaccination här. Men som sagt, ibland lyckas jag inte stoppa mig själv i tid.
Skulle jag aldrig stoppa mig själv skulle jag kunna skriva en hel roman om vad jag tycker om samhället idag, det skulle nog kunna vara läsvärt. Men oj vad mycket skit jag skulle få ta, och oj vad dåligt jag skulle må! Hemska tanke.
Jag beundrar journalister och politiker som förvarar sina åsikter varenda dag, att de kan ha det självförtroendet. Att stå där och verkligen tro på mig själv, tänka att det jag skriver och det jag säger är bra och jag står fast vid det oavsett vad folk runt omkring tycker!
Det finns två stycken Emelies. En som har starka åsikter, är smart, kreativ jävligt bra på att prata för sin sak, den Emelien skulle vilja använda sin hjärna till att hjälpa till att förändra världen och hjälpa människor.
Sedan finns det en annan Emelie. En liten, liten människa, med dåligt självförtroende, noll självkänsla, som hatar att ge sig in i diskussioner. Den Emelien låter helst saker vara, låter folk sköta sig själva och säger hellre för lite än för mycket. Den Emelien tror att hela världen ligger på hennes axlar och faller med henne. Den Emelien blir aldrig osams med folk, och lägger på en mask när hon går ut så ingen ska se hur hon mår.
Jag har så mycket tankar i mitt huvud och skulle kunna fortsätta mala på, men nu stoppar jag mig själv. Det kommer bara bli jäkligt luddigt och snurrigt, och antagligen leda till att jag mår ännu sämre.
Det blir en bloggpaus nu. Känner att jag behöver samla på mig mer mod och jobba lite till på självförtroendet innan jag ger mig in i cirkusen igen. För jag tycker om att blogga! Jag älskar att skriva och jag tycker det är roligt att få visa upp jobbet jag gör med att fotografera och redigera bilder.
Men det är ett offentlig blogg, och klarar jag inte av att ta kommentarer utan att behöva ligga o grubbla en hel natt så känns det rätt att lägga ner en stund.
Men jag hoppas trots allt att jag har bidragit till något och att ni kanske har uppskattat min blogg vissa dagar (nu låter det som jag fiskar gulliga kommentarer och det kanske jag gör, men det var inte därför jag skrev inlägget).
Tack å hej! /Emelie
.JPG)
