Framtidstankar.

Hej! Nu var det kanske dags för ett litet inlägg igen :) Livet rullar på i en hiskelig takt och jag blir nästan lite åksjuk. Det börjar verkligen bli dags att bestämma sig nu, eller bestämma MIG för vad jag ska hitta på. Jag är fortfarande mammaledig, är snart klar med några fristående kurser på universitetet och jobbar som fotograf på "fritiden". Jag driver alltså mitt "företag" som en hobbyverksamhet, vilket betyder att jag inte får tjäna några pengar på det jag gör. Alla pengar jag drar in måste gå till ny utrustning.
Frågan är nu, ska jag försöka mig på att jobba med det här på heltid efter mammaledigheten?

Jag studerade ju när jag blev gravid och har alltså inget jobb att gå tillbaka till. Arbetsmarknaden här i lilla Tranås är inte på topp och chanserna till att hitta ett jobb är inte speciellt stora. Så jag kanske borde chansa? Det är väl inte värre än att jag får lägga ner om det inte går?

Men åh. Jag blir så feg. Tänker att allt är så krångligt, och så tänker jag att jag kommer vara så fattig. Och tänk om Petter blir av med jobbet? Vad gör vi DÅ liksom?
Men så länge vi lever som vi gör idag, utan några lån och stora räkningar så borde det ju gå att reda ut..
Sedan finns då såklart längtan efter ett eget hus, kanske ett till barn (?) och då behöver jag dra in lite mer pengar.

Kan inte någon bara skriva ner allt åt mig? SÅHÄR GÖR DU. Typ. Det skulle vara skönt.

Men så länge fortsätter jag att hobbyverksamheta lite och blixtarna i studion har använts flitigt. Jag har tyvärr inga studiobilder att dela med mig av än då i stort sett alla jag har fotat ska ge bort sina bilder i julklapp.
Men jag har fortfarande inte visat alla bilder från höstfotograferingarna, så jag tänkte dela med mig att några sådana.

Det var alltså lilla Neo som var här med sin bröder och sin mamma och blev fotograferad i höstas.

Nu ska jag gå och lägga mig, fundera lite till på framtiden och (kanske) sova! /Emelie

Ett inlägg om elakhet.

Kände bara att jag ville skriva ett inlägg om elakhet, för på senare tid har jag stött på en himla massa elakhet, främst på nätet men även i "det riktiga livet".
Den elakheten jag har stött på har inte varit riktad personligen till mig, men jag kan inte låta bli att bli berörd och faktiskt må lite illa ändå.

Det började väl med den här "är ridning en sport eller inte-grejen". För er som inte har hängt med så handlar det om Sara Algotsson som vann os-silver för Sverige i fälttävlan i år. Hästen hon rider var inte hennes utan hon red den åt en hästägare (som det faktiskt är i 80 % av fallen inom ridsporten, få ryttare har råd att finansiera hästköp själva). Nu ville ägaren sälja hästen och Sara hade inte råd, hennes sponsorer kunde tänka sig att betala halva hästen men inte mer (hade Sara istället tävlat i ex formel 1 så hade hon aldrig behövt oroa sig och hennes sponsorer hade självklart köpt hästen). Men så är det inom ridsporten, det är en dyr sport, otroligt dyr om man jämför med andra sporter. Det är dåligt med sponsorer och dåligt med mediabevakning.

Ridsverige ville trots allt att Sara skulle få behålla sin häst, hon tog trots allt Sveriges första medalj i OS 2012! Så det drogs igång en insamling, och med hjälp av privatpersoner som brinner för sin sport så lyckades man samla ihop tillräckligt med pengar för att Sara skulle kunna köpa hästen. Helt otroligt, eller hur?

Men det tycker inte alla. Hela händelsen fick otroligt lite utrymme i media, men fick desto mer utrymme på nätet. Dock inte positivt utrymme. Kommentarerna kom mest ifrån folk som inte ville säga något annat än hur "patetiskt" det hela var, hur ridsporten inte är någon sport, hästar är äckliga, alla hästar ska dö, alla som rider ska dö osv. I det här fallet var det mest killar som skrev. Antagligen pga att majoriteten av de som utövar ridning är tjejer. Bland tjejer 7-70 år är ridsporten den näst största sporten i Sverige, hur kommer det sig att det mer än sällan aldrig visas hästsport på tv (då menar jag på en vanlig kanal, på en vanlig tid)?
Hur kommer det sig att det är helt okej att kränka och tracka ner på tjejer som brinner för sin sport?
Som kämpar, betalar allt själva, sällan eller aldrig får något som helst bidrag för det de gör?
Varför är folk så elaka?

Sedan dök jag på en artikel på aftonbladet, den handlade om Katrin Zytomierska, en känd svensk bloggare. Hon är väl mest känd för att vara just "rapp i käften" och säga vad hon tycker och tänker. Men nu hade hon gått lite för långt.
Hon hade skrivit ett inlägg som handlade om Sats (gymkedjan) nya reklam, en lite annorlunda reklam i dagens utseende-fixerade värld. De hade helt enkelt, istället för att använda sig av modeller, rena, sminkade modeller med nya träningskläder och utan en droppe svett på kroppen, fotograferat deras egna kunder efter ett träningspass.

En av tjejerna som finns med på en affisch, ser bra ut i mitt tycke. Hon ser glad ut, svettig (som man brukar vara efter ett rejält träningspass) och hon ser frisk ut. Hon är inte hypervältränad, hon är inte sminkad och hennes träningskläder är inte sprillans nya.
Men det är väl så det ser ut på ett gym? Det tycker inte Katrin Zytomierska. Katrin vill se smala, vältränade, brunbrända, sminkade tjejer på reklamskyltarna. Hon anser att tjejen på bilden är överviktig och inte har på ett gym att göra.

Jovars tänker jag, det är väl lite typsikt Katrin Zytomierska att skriva något så korkat? Men känner ändå att jag vill ta en liten titt på hennes blogg och blir så otroligt ledsen när jag läser igenom de över 2000 kommentarerna på hennes inlägg.
Många kommentarer är helt okej, det kan stå något i stil med "jag håller verkligen inte med dig, tjejen på bilden ser jättebra ut". Men majoriteten av inläggen var rent ut sagt för jävliga. Gud vad folk är elaka!
Det är ren mobbing jag läser och jag börjar undra om det har blivit helt okej att vara elak, bara för att man sitter bakom en dator?
Eller är det så även i verkliga livet?
Inlägget på hennes blogg är borttaget men artikeln i aftonbladet kan du läsa här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15734026.ab

Sats-modellen Josephine har skrivit en artikel här: http://www.resume.se/nyheter/media/2012/11/09/natmobbning-som-konstform/

Jag blir rädd, mest för Valters skull. Hur ska jag lära honom att stå emot allt detta hat? Jag fasar den dag han är stor nog på att sitta vid datorn och surfa på internet.
Eller kommer det kanske se ut så i verkligheten om ett par år som det gör på internet idag?

Jag har faktiskt märkt av vuxenmobbingen i verkliga livet litegrann. Jag är ägare av två underbara hundar, som råkar vara av en väldigt kontroversiell ras. Och bara för att dom är av en sk kamphundsras så verkar folk tycka att det är helt okej att slänga ur sig både det ena och det andra.
De flesta kommentarer kommer från okunniga människor, så det är inget man ska ta åt sig av. Men visst blir man ledsen ändå. En trevlig promenad blir inte lika trevlig om man får höra elaka skällsord i från någon, för att inte tala om blickar. "Om blickar kunde döda" heter det ju.
Jag brukar gå på hundkurs en gång i veckan, de flesta på kursen har varit väldigt trevliga och "openminded". Men så finns det en person, som verkligen inte tycker om mina hundar. Det är helt okej, hon behöver inte tycka om dom.
Men snälla, håll det för dig själv - känner jag då. För hela den braiga känslan av att gå på kurs förstörs liksom av hennes kommentarer och blickar. Jag har aldrig kännt mig så nedvärderad i hela mitt liv och helt plötsligt förstod jag hur folk som är annorlunda på något sätt känner sig.
Jag har haft "turen" att ha ett ganska alldagligt utseende och sluppit att bli mobbad på grund av det. Men jag tänker på alla dessa människor som dagligen får stå ut med blickar och kommentarer - hur orkar dom?

Nu gled jag visst in lite på ett sidospår här. Det var ju elakhet jag skulle skriva om, inte mobbing. Men på ett sätt hör ju också de två sakerna ihop.

Jag är inte snällast i världen. Jag kan tänka elaka saker om folk, jag tycker inte om världens alla människor. Men jag ser det inte som en frihet att dela det med hela världen. Katrin tyckte att hon hade full rätt att skriva som hon gjorde, tack vare vår yttrandefrihet. Men innebär verkligen yttrandefriheten att det är okej att mobba och kränka folk? Att vara elak?

Jag vet inte, men en sak vet jag och det är att jag i alla fall inte tolkar lagen så, och det är jag glad för.

Where is the love?

Studiobus

Hm, tänkte jag. Ska jag lägga ut lite mer höstbilder, eller de nya bilderna vi tog i studion igår? Kunde förstås inte hålla mig och var "tvungen" att lägga ut studiobilderna bara för att det är så kul.

Men ack så svårt! När man (som jag) fotar utomhus med befintligt ljus är det bara att kolla lite åt vänster, lite åt höger, vart kommer ljuset ifrån? Rikta en reflexskärm mot modellens ansikte och så ser du direkt hur resultatet blir. Det behöver inte heller vara "perfekt" och lite motljus kan bli jättefint också.
I en studio däremot ser du inte hur ljuset blir förren efter du har tagit bilden. Och trots att vitbalansen kanske ser helt okej ut i den lilla displayen på kameran, så kan det se ut som "skit" när bilderna kommer in på datorn.

Jag är inte mycket för att ändra vitbalans och sådant i photoshop, jag tycker det blir bättre om ljuset är bra från början (annars ser bilden så lätt överredigerad ut). Så då gäller det att man har koll på alla inställningar..

Igår var mina brorsbarn hemma hos mamma när jag var i studion (min studio ligger alltså i mina föräldrars källare), så jag passade på att låna dom litegrann att öva på :) Det var så himla kul och det ska bli ännu roligare att ta dit mina första "riktiga kunder".
Tanken är alltså att jag ska erbjuda lite studiofotograferingar nu innan jul, till ett reducerat pris då jag är långt ifrån säker på att fotografera i studion ännu.

Och förresten, TACK för alla fina kommentarer jag fick på mitt första inlägg. Blir så glad att ni tyckte om bilderna, jag själv kände mig väldigt nöjd med dom, likaså Eskils föräldrar (som har julklapparna klara redan:).

Nä, dags att sova. Hoppas ni får en god natts sömn och en härlig morgondag! /Emelie

Newborn photography.

För ett par veckor sedan fick jag chansen att fota en nästan alldeles alldeles ny liten bebis. Bebisen heter Eskil och var bara 10 dagar gammal när vi tog bilderna.
En alldeles underbar liten kille såklart.

Jag har ingen erfarenhet av så kallade "newborn-fotograferingar" sedan innan (förutom min egna bebis, Valter, som debuterade som modell bara någon dag gammal), så det var lite pirrigt innan.
Men det gick bra, det var väldigt roligt och annorlunda mot "vanliga" barnfotogaferingar, där det handlar om att vara snabb och hänga med i svängarna. Nu handlade allt om att vara lugn, lugn, lugn. Värmefläkt på, lugn musik på.. sov lilla bebis.. Men Eskil var inte jättesugen på att sova så det blev mest vakenbilder.

Ni som inte har så bra koll på vad "newborn-photography" är för något så är det en fotostil som ursprungligen kommer från USA. Man fotar alltså bebisen när den är helt nyfödd, max 14 dagar och helst under 10 dagar. Bebisen ska helst sova på bilden, och oftast lägger man dom i olika "fosterställningar" gärna i en korg eller annan rekvisita som visar hur liten bebisen är. Det är också populärt att linda in bebisen i sk. "cheesecloth", det vita tyget som ostar ligger i.

Jag har tidigare länkat till Carrie Sandoval, som är en av de fotografer som började med den fotostilen i USA. Hon tar helt otroliga bilder och jag tycker absolut ni ska kolla in hennes sida: http://www.capturedbycarrie.com/




Carrie Sandoval in action (bilden är tagen av hennes kompanjon Brittany Woodall).

 Men nu åter till Eskil. Här kommer några bilder från min första newborn-fotografering!

Hoppas ni tycker om dom! Ha det fint i höstrusket /Emelie