Målarstuga (eller sjukstuga?)

Förkylningen of the year har tagit sitt grepp om hela familjen och det som skulle varit målarstuga i helgen, blev visst sjukstuga istället. Men visst kan man måla även att man är lite sjuk, bara att det tar en sisådär dubbelt så lång tid, är dubbelt så jobbigt och blir hälften så bra. Så vi målade Valters rum ändå, och det blev.. faktiskt helt okej. Det är ju inte så svårt att lyckas med vita väggar ändå.

Och nu när rummet äntligen är målat, kan ju jag ÄNTLIGEN börja med allt småfix. Ingen förkylning i världen skulle kunna stoppa mig. Så igår var jag och blandade till den perfekta turkosa färgen på Colorama (de verkade tydligen väldigt roade över att jag ville ha just en sådan färg?). Åh, det blir så fint. Har testmålat två ramar och de är så snygga att jag bara vill äta upp dom, bokhyllan är grundmålad och väntar bara på de första penseldragen som förhoppningsvis blir imorn!

Hade tänkt vara ambitiös och fota hela makeovern av rummet, men i brist på ork så får det bli lite Iphone-pics istället.

Lilla sjuklingen Valter har funnit det bästa botemedlet mot feber, Blåbärspuré!

Är det inte en underbar färg???

Fina sparbössan från Forma rum som Valter fick av sin snälla mormor.

Bytte ut de fula handtagen på garderoberna, och satte dit två fina knoppar istället.

Åh, har så mycket jag skulle vilja skriva om. Har legat o tänkt på en massa viktiga frågor jag ville ta upp i bloggen. Men nu när jag ska skriva ner det går det inte.
Mycket handlar i alla fall om det man funderar över som förälder (eller som JAG funderar över som förälder). Vilket ansvar vi har för våra barns framtid och vilka värderingar vi vill att dom ska växa upp med. Hur lär vi våran son att uppskatta kärlek, tid och relationer mer än pengar och materiella ting? Hur ger vi honom ett bra självförtroende och en stark självkänsla?

Tror jag skulle kunna fundera över dom frågorna om och om igen, i veckor, månader, år och ändå inte komma fram till ett bra svar. En viktig sak för att komma en bit på väg är nog i alla fall att jobba på att vara bra förebilder för Valter.
Något som jag har märkt av mycket när jag till exempel läser tidningar och bloggar är hur viktigt pengar, status och materiella ting verkar vara för många familjer. Jag säger inte att vi inte handlar saker och lever som nunnor, men jag vill i alla fall försöka, för Valters skull. Jag vill att han ska veta att tid med honom är tusen gånger viktigare än en ny bil, hus och dyra kläder.
De flesta föräldratidningar jag har läst verkar vända sig till den typiska "övre medelklassen", välutbildade föräldrar med karriär, där ett fint hus, bil, båt eller semesterhus verkar vara så viktigt att barnen måste vara på dagis från kl 6 på morgonen till 5 på eftermiddagen varje dag.
Valter kommer också behöva vara på dagis, men har vi möjligheten så jobbar vi hellre lite mindre, tjänar lite mindre och har en lite fulare bil för att han inte ska behöva träffa dagispersonalen mer än oss.

Därför försöker jag ta ut så lite föräldrapenning som möjligt, just för att få vara hemma längre. Nu är ju tyvärr inte föräldrapengen så fet så jag kommer inte kunna vara hemma så länge som jag skulle vilja, men det är definitivt värt att leva på 5700 i månaden för att få några extra månader TID med min son.
Jag får välja bort fin bil, hus och dyra kläder men visst fan är det värt det?

(Nu ska jag öva självförtroende och självkänsla, för jag ska INTE få ångest över det här inlägget i morgon)

Sov gott! /Emelie