världens sämsta mamma?

Jag har ju liksom inte kommit så långt med de här tipsen som jag skulle börja med. Vet inte riktigt vad som har hänt med tiden, den har inte funnits bara. Eller det har den, bara att den inte har räckt ända fram.

Sitter uppe eftersom jag har sovit nästan hela dagen efter ett härligt utbrott av magsjuka. Mår fortfarande illa och kan inte sova, så varför inte sitta och photoshoppa lite?
Sitter och tänker på lite saker också, som vanligt (varför göra undantag den här natten?). Kanske är det för att jag fortfarande mår illa och är utmattad efter magskiten, men jag känner mig bara sur. På världen, på samhället, på allt.
Jag är sur över kraven som ställs på oss hela tiden. Frågan är egentligen vem som ställer kraven och vem som bestämmer vad som är rätt eller fel?

Just som förälder så känner jag dagligen av "kraven" om hur man ska vara och hur man ska göra. Det kan komma ifrån tv, tidningar, vänner, internet. Det är väl inte så att andra ställer några krav egentligen, utan det handlar väl om att man (eller jag) väljer att ställa kraven på sig själv och att ta åt sig allt man läser och ser.
Så egentligen är det ju mig själv jag ska vara sur på, eller? Men jag kan inte låta bli att blir sur på samhället ändå och undra hur man ska vara för att vara världens bästa mamma?

Är jag är bra mamma om jag vänder ut och in på mig själv för att försöka laga egen mat till min bebis?
Är jag en dålig mamma om jag köper burkmat till min bebis?
Är jag en bra mamma om jag följer bvc:s råd till punkt och pricka?
Är jag en dålig mamma om jag ifrågasätter vad bvc säger ibland?
Är jag en bra mamma om jag håller städat och fint här hemma varje dag men stressar halvt ihjäl mig?
Är jag en dålig mamma om det är hundhår i soffan och damm under min bebis säng?


Och visst är det så att jag är den enda som kan veta vad som är rätt för mig och min familj. Men man är inte alltid så jäkla stark, man behöver lite stöd från omvärlden också. Inte bara påvisningar om vad som "borde" göras och om vad som är rätt och fel.
Jag känner ibland att jag undrar var omtanken om varandra har tagit vägen? Allt handlar liksom om "att lyckas" och vara så duktig som möjligt. Speciellt när det gäller oss tjejer, vi kämpar så jävla hårt för att bevisa att vi visst är starka och att vi visst kan själva - att vi glömmer bort att vara snälla mot varandra.

Vi tjejer är bra och vi är starka. Men vi måste få vara svaga också, vi mammor måste få vara svaga och erkänna att vi inte klarar allt. För ingen klarar allt, hur jäkla bra du än är.

Valter gör reklam för snus, här kan man verkligen snacka om världens sämsta mamma..

Har gjort två namntavlor ikväll också, som ska skickas ända upp till Stockholm!

Nu ska jag sova litegrann ändå, om illamåendet går med på det.

Natti natt, och kom ihåg, DU ÄR BRA! /Emelie