Tankar.

Det här inlägget kan bli lite personligt. Jag kan inte bestämma mig för hur jag vill göra med min blogg, ska det vara enbart en fotoblogg eller ska det finnas plats för andra saker också?
Men nu har jag funderat på en sak flera kvällar i rad, och jag måste liksom bara skriva av mig.

Jag var i ett förhållande innan jag blev tillsammans med Petter, det var inget bra förhållande. Det är allt jag kan säga. Jag har ungått att gå runt och som det så fint kallas "snackat skit" om det förhållandet. Jag vet hur det var och det är väl det enda som spelar någon roll.

Vad jag visste var att personer runt omkring antagligen inte skulle kunna hålla sig ifrån att koka ihop alla möjliga egna teorier och historier, och sedan prata runt om det. Men jag har blivit tillsagd att inte bry mig, och försökt foga mig efter det (och framför allt lära mig att inte bry mig).

"Jag vet, det är det enda som spelar någon roll" har gått på repeat  mitt huvud varje gång jag har fått något osant påstående slängt i ansiktet på mig, när folk som jag tidigare umgåtts med ignorerat mig som om jag vore spetälsk, eller när Petter kommit hem och har fått höra ännu ett rykte om "hur jävlig jag är som flickvän" (han borde väl veta det om någon, eller?)

Frågan är, hur långt ska man låta det gå? Hur mycket ska man ta innan man öppnar käften och berättar sig egen sida av historien?

Jag tänker inte skriva ner den historien här, den är alldeles för lång och innehåller alldeles för mycket skit. Det jag vill ha sagt är, är du intresserad nog att lyssna på vad andra har att säga om mig, lär känna mig istället.
Det är mycket trevligare, och du får antagligen en helt annan bild av mig än den som har blivit sagd.

Jag får ganska ofta höra påståenden och historier om människor som bor i den här staden, deras förhållanden, problem och lycka. För alla andra verkar veta bäst, hur alla andra har det. Jag försöker att inte lyssna, men visst är det lätt att ryckas med, och helt plötsligt har jag skaffat mig en bild av hur varenda jäkel i den här stan lever sina liv.
Konstigt, eller hur?

Man försöker vara fördomsfri, men ändå är fördomar precis vad man har.

Herregud, vad jag låter bitter. Det jag jag ju inte! Jag har kommit ganska långt och vet egentligen att jag är en bra person, att jag framför allt har ett väldigt bra liv, och rykten borde inte störa mig. Men det finns, här innanför, en liten och osäker själ, som blir väldigt ledsen när hon - efter flera, flera år fortfarande får försvara sig mot påståenden som kommer från folk, som inte har den blekaste aning om vad som egentligen är sant.

Åh, det här blev ett fjantigt inlägg. Men kanske lite viktigt ändå? Kanske finns det någon därute som läser det här, och tänker till lite extra, nästa gång denna någon hör ett påstående om någon de inte känner.

Jag hoppas det. Själv ska jag försöka, varenda jäkla dag, att bli mer fördomsfri och lyssna på mig själv.
För några år sedan skulle jag aldrig ha vågat lära känna så många som jag har lärt känna idag, för då var jag en otroligt osäker tjej, som hellre lyssnade på vad andra hade att säga om vissa personer. Bara under det senaste året har jag träffat och pratat med människor som jag innan hade målat upp egna små bilder av hur dom var - och vet ni, det stämde inte alls!

Jag brukar aldrig ge mig själv nyårslöften, men jag sätter upp små mål ibland. Och ett mål, det behöver inte genomföras den här veckan, den här månaden eller det här året, men det är att våga träffa och ta kontakt med fler nya människor.
Om jag lyckas, det återstår att se.

Hur som helst. Tack bloggen, för att jag fick skriva av mig, och tack ni som läste! Nu ska jag inta lite skönhetssömn innan det är dags att krama om min lilla bebis (om enligt beräkningarna bör vakna inom en timme eller så).

Och just det, jag har haft en fotografering här hemma igen. Resultatet av den kanske jag visar upp imon, eller nästa dag. Fast en smygtitt kan jag väl alltid bjuda på.

Underbara, fina lilla bebis.

Godnatt! /Emelie