Studio 54

Då börjar den sakta med säkert ta form, min lilla studio. Med en massa hjälp från mina underbara föräldrar är rummet helt klart, och det enda som fattas är studioutrustning.
Var där idag och kunde ju såklart inte hålla mig ifrån att testa lite. Med en sammetsgardin som bakgrund och min lilla externa blixt med softbox på tycker jag det blev ganska bra ändå.
Hade liksom ingen energi för att göra något roligt med bilderna, så det blev bara några "tråkiga" porträtt på tre söta (och inte alls tråkiga) familjemedlemmar.

snälla, underbara Petter som ställer upp som provmodell alldeles för ofta.

Lyckades få med vilden Lucas på bild, de tre sekunder han satt still.

Nikita posar som en riktig stjärna.

Meningen var att Valter skulle få vara modell också, men han var alldeles för trött och grinig för det idag. Så det var lika bra att låta bli.
Nu väntar jag bara på lite ork att ta mer bilder och fixa klart. Är nere i en liten svacka nu och varken orken eller sömnen vill infinna sig. Vill inte sömnen infinna sig, så vill så småningom inte livsglädjen infinna sig heller. Kroppen är svår att tillfredställa, den vill ha och vill ha. Det ska vara mat, sömn och kärlek. Det ska vara frisk luft och vila. Ibland får man inte ihop det, och då önskar jag att det fanns något snabb-alternativ som man kunde ta till i nödfall. Som tex att åka och köpa en pizza när man inte orkar eller hinner laga mat. Tänk en "snabbsömn", eller en "snabbpromenad" som man kunde ringa och beställa för sisådär en hundralapp. Risken vore väl att det skulle bli sådana där snabb-alternativ allt för ofta och så skulle kroppen paja förr eller senare ändå. Precis som om man bara skulle leva på snabbmat.

Nä, det finns inga enkla utvägar. Det är bara att ta tag i det och låta det ta den tid det tar, tyvärr kanske man går miste om en del på vägen, men så får det bara vara. För hur gärna jag än vill göra allt och tillfredsställa alla så måste jag gå först, för nu är jag mamma och någon behöver mig. En trasig mamma = trasig bebis. Så, nu ska jag börja med lite sömn och kärlek. En bra bit på väg..

Innan jag kände dig

Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner
Jag är nog inte det du drömmer om
Men jag är det du ser

Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade nåt gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med

Jag har skrivit mina regler
Ingen fick ändra på dom
Jag tog första bästa vägen ut
När någon bad mig tänka om
Det kanske kommer kännas
Det rår jag inte för
Jag skulle inte ens vara hälften
utan det jag gör

Du har ditt eget facit
för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än

Jag hade slutat prata
Jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig
Och jag gav dig inget svar

Jag tog allting för givet
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig

Det avgör jag - eller?

Har läst bloggen underbaraclaras.se några gånger, jag kan väl inte säga att jag håller med henne i allt, men en del saker hon skriver är ganska tänkvärt.
Hon skrev ett inlägg under rubriken "Det avgör jag". Det handlade om att man som nybliven förälder ganska ofta får pekpinnar från folk och alla möjliga. "Har han/hon inte för lite kläder på sig?" "Behöver han/hon verkligen äta nu igen?", eller den klassiska om bebisen spyr "åh, har mamma proppat i dig lite för mycket mat?"
Clara skrev i sitt inlägg att hon hade svarat en äldre dam som påpekade hennes sons klädsel en vinterdag, såhär: "Det avgör jag" Och ja, det är ju helt rätt.
För det är mitt barn, det är jag som har ansvar för mitt barn, alltså avgör jag. Sedan är det jättebra att man får tips ibland, men jag upplever ofta att folk tror att man kanske inte riktigt "vet hur man gör" eftersom jag är ung och det är första barnet.

Men ganska ofta så vet jag faktiskt, och vet jag inte så FRÅGAR jag, eller GOOGLAR (som vår generation gör, "you can google it" liksom).

Men avgör vi alltid? Jag har tidigare skrivit om vaccinationer här i bloggen, och om att vi ska avstå vaccinering av Valter så länge. Vid hans 3 månaders kontroll meddelade vi bvc-sköterskan detta och hon tog det faktiskt bättre än jag trott.
Men. Självklart. Så fick jag ett samtal häromdagen, från bvc-sköterskan. Då har hon bokat in ett möte för oss med en läkare, då vi ska få er information om vaccination.
Feg som jag är, svarar jag bara, "ehh okej". Så nu ska vi tydligen på ett möte och bli uppläxade för att vi inte vill vaccinera vårt barn.
Jag önskar att jag bara hade svarat, "Det avgör jag". Mitt barns hälsa är mitt ansvar och inte läkarens eller bvc-sköterskans. Man blir aldrig tillfrågad OM man vill vaccinera sitt barn, det bara "görs". Men vem tar ansvaret när barnet blir sjukt? Inte är det läkare eller bvc i alla fall, det är vi föräldrar för vi "tog" beslutet att vaccinera våra barn.

Självklart känner varken jag eller Petter att vi behöver ett möte med en läkare för att få information om vacciner. Vi har redan information, en jäkla massa information, för att vara korrekt (läs google, internet). Och en hel del av den informationen talar verkligen inte till vaccinernas fördel.
Man tar en risk i att inte vaccinera, men jämför man med risken man tar om man vaccinerar så är jag villig att ta den. Och, vet ni vad? Det avgör jag.

Från en sak till en helt annan. Visst är det helt underbart att det äntligen är snö ute? Det tycker i alla fall vi i min familj!

God natt! /Emelie

jag har ingen iphone

.. men jag har en sketen sonyericsson som lyckas fånga en del mysiga ögonblick i livet.

kömpis in Indonesia.

Gili Trawangan, Indonesien.

Sött par på Gili Meno, Indonesien.

Gili Meno.

Alma sitter på stora pållen Naomi.

sur.

Nudiststrand, Kroatien. (det tog två timmar att gå dit, höggravid)

Valter har kommit till världen!

Första snön.

andra snön.

scary tree in the Ekbergsskogen.

tredje snön, alltså idag. Valter o pappa Petter!

La in lite bilder från min mobil på datorn idag. Tanken är väl att jag ska skaffa ny mobil, lite motvilligt. Eller, jag vill ha en ny mobil för att jag vill kunna ta lite bättre bilder med den. Men hela den här androidgrejen är jag ju så jävla anti, hur ska jag klara det? Får väl offra mig för fotokonsten, helt enkelt..

Tittar på bilderna från Indonesien och försöker komma ihåg känslan efter att vi kom hem därifrån. Sängen, åh den var så underbar, för att inte tala om LUFTEN. Ren, frisk luft. En varm färskvattendusch, drickbart vatten i kranen, GODIS. Herregud, vad bra det var att komma hem.
Och herregud vad snabbt man glömmer hur bra man har det.

Ni vet, när kraven och alla måsten hopar sig på hög och man tycker så synd om sig själv. "Jag måste fixa den där grejen i lägenheten", "jag måste städa garderoben", "börja träna", "klippa mig", "rensa nåt skåp i köket", "köpa nya kläder". Man tycker synd om sig själv (läs jag tycker synd om mig själv), sedan börjar tankarna skena iväg och allt måste förändras! Inget i livet är bra, utan måste ändras och förnyas. Man börjar smida storslagna planer, tills huvudet kokar över och så gör man inget av det till slut. Och det är så synd om mig då, jag kan inte göra något, jag är så ful och jag är en dålig människa.

Sedan tittar jag på Valter, tänker lite till. För att sedan tänka "vad fan håller jag på med?"

Jag älskar dig, underbara unge.

It´s a macro world

Idag kom mitt Macro objektiv som jag klickade hem på Tradera för några dagar sedan. Så tjoho, idag har det fotats närbilder! Känner mig riktigt nöjd med objektivet än så länge och det är skarpare än jag trodde att det skulle vara. Det är alltså ett Nikkor 60 mm 2,8.

Lite ploj-bilder från idag

Det här är en ca 1 mm stor dammtuss i fönstret.. Äckligt, eller hur?

liten, liten blomma!

Diskhon.

Död mygga, uäh.

Jahop, dags att återgå till att underhålla pigg bebis nu då. Igår fick Valter gå o lägga sig med Petter vid halv tio och det gick jättebra o mamman (jag) fick en massa skön egentid i soffan. Så ikväll tänkte vi göra samma sak, men det ville inte Valter! Han ville sitta uppe med mamma o busa, så, så får det bli. I det här huset är det Valter som bestämmer!

The longer the waiting (the sweeter the kiss)

Jahopp, här sitter jag kl 02.18 och bloggar igen. När jag precis hade fått Valter uppdaterades ju inte bloggen på flera veckor och så trodde jag det skulle förbli, men med lite insomningssvårigheter kommer inte bara negativt utan även positivt - i form av egentid att sitta med sådana här "oviktiga" saker.

Egentligen så hade jag tänkt göra en storbeställning på hm.se nu när jag ändå inte kunde sova, men typiskt nog så låg deras sida nere för uppdatering så ja, det blev inget med det. Men det kanske är bra, för plånboken i alla fall.

Som jag skrev igår så var jag och fotade min vän Amanda, och vet ni vad? Jag fick tillåtelse att visa upp några av bilderna! Så, varför inte göra det nu?

f/2, 1/60 sek. ISO 320. Blixt med softbox rakt på motivet.

f 4,5 1/60 sek. ISO 320. Blixt med softbox snett bakifrån till vänster om motivet.

f 1,8 1/60. ISO 320. Blixt med softbox placerad snett framifrån motivet + naturligt ljus från fönster.

f 1,4 1/125. ISO 2500, ingen blixt.

Finns det något vackrare än en gravidmage? Helt otroligt.

För er som är intresserade av det fotografiska kring bilderna så är de tre porträtten tagna med lite olika tekniker. Jag har använt mig av en extern blixt, med en softbox som jag har riktat på olika sätt. Har skrivit under varje bild vilken inställning jag har använt och hur blixten är riktad, kan ju vara roligt att veta för er som som tycker sånt är kul! Alla bilder är tagna med min D7000 och mitt nya 50 mm 1,4 objektiv.

Dags att sova nån timme innan Valter vaknar kanske? Eller så sitter jag uppe och njuter av lite egentid ett tag till..

/Emelie

Stilresa?

Idag har jag varit o fotat min fina vän Amanda o hennes härliga bebismage. Bilderna blev så bra och jag skulle så gärna vilja visa upp dom här, men det måste modellen ge sitt samtycke till först. Får se om hon ger mig den äran :)


I brist på annat sitter jag o plöjer igenom den externa hårddisken och skrattar för mig själv. God bless the digitalcamera! Digitalkameran hade väl sitt genombrott när jag var sisådär 14-15 år och vilken grej det var. Man kunde liksom ta hur mycket bilder som helst på sig själv, utan att behöva betala för framkallning.
Så, ja det blev visst en del bilder. Tänkte visa ett litet urval från det bästa året i min personliga stilresa: 2003!

Kan väl konstatera att det här med färgat underhår var en innegrej, samt piercingar av olika slag, hårband (eller var det bara jag som hade det?) och tunna ögonbryn.

Funderar på om jag ska dela med mig av lite mer oldies-bilder en annan dag? Det är ju ganska kul att minnas tillbaka. Men damn vad skönt att man aldrig mer behöver gå igenom dom där åren igen.

Tack o hej!