Långa nätter

Ibland vill inte sömnen infinna sig, trots svarta ringar under ögonen och ett ihärdigt gäspande, i natt är en sån natt.
Så varför inte skriva av mig lite tankar i bloggen? Egentligen var ju det här tänkt att vara en ren fotoblogg, först och främst för att jag inte vill lämna ut mig själv (på grund av rädsla helt enkelt) men också för att jag ända sedan det här med bloggandet började haft ett visst agg emot "dagboks-bloggar".
Men som det alltid gjort, far det runt mycket tankar i mitt huvud. För det mesta har jag väldigt svårt att uttrycka dom i ord, men vissa dagar bubblar det bara och allt vill ut.

Just nu är det mycket ångest. Åh, vad jag hatar det där ordet, ÅNGEST. Varför kommer den? Vad vill den mig?

Jag är mår bra, min bebis mår bra, min pojkvän mår bra, min familj och mina djur mår bra. Men ändå kommer den där ÅNGESTEN och knackar på ryggen då och då.
För att klargöra för er som inte känner mig så väl så är den här Ångesten någon som jag har fightats med i många år. I många år vann Ångesten de flesta matcherna men det senaste året har jag stått som segrare nästan varje gång. Anledningen till det stavas psykiskt arbete, Petter, graviditet, familj och såklart Valter.
Så ja, jag har ganska bra koll på vad jag ska göra när Ångesten kommer o hälsar på. Men samtidigt finns det en del hos mig som inte riktigt vågar tro på att jag ska vinna den här gången.
Sömn, till exempel, en viktig ingrediens för att vinna, lyckas jag inte riktigt med. Ett tag berodde sömnbristen på Valters magont, nu en kombination av mitt tänkande och Valters matbehov. Det är helt naturligt att lida av sömnbrist som småbarnsföräldrar, det vet väl vem som helst. Men det kan ju vara bra om föräldern i fråga lyckas sova själv när barnet sover.
Där misslyckas jag.


Och så är det Facebook också. Jag vet, det är helt frivilligt att kolla Facebook och jag gör det, oj vad jag gör det. Vissa dagar gör det mig gott. Det är kul att se vad folk håller på med, det är kul att hänga med, se vad just den personen gör nu för tiden.
Men vissa dagar gör det mig illa. Som fan. De bra dagarna skrattar jag åt vissa statusuppdateringar och jag VET så väl att personer som har så kallade "drömliv" inte alltid har det i verkligen livet, trots att det kan se ut så på Facebook. Men ändå så sätter det sig i huvudet.
"Varför är inte jag så duktig och sover middag?" Storstädar? Lagar mat till min man? Myser varje kväll? Motionerar? Fikar med vänner? Bakar? Äter nyttig fruktsallad? Tvättar? Stryker? Går upp klockan åtta varje dag? Och så klankar jag ner på mig själv = Ångesten vann den matchen. Damn it!

En del dagar handlar det om andra saker, då är det "dåliga samvetet-dagen", då ser jag bara statusar som handlar om: välgörenhet, ta hand om sina gamla släktingar, äta ekologiskt, spara pengar, panta burkar.
Sedan är det "avundsjuke-dagen", då handlar alla statusar om: fest, kompisar, kärlek, resor, pengar, fina hem och annat pluttinuttigt (som att en del tar jättefina foton och det kommer jag aldrig lyckas med).
Eller "det är synd om mig-dagen": då gör alla en massa roliga saker utan MIG, inget handlar om MIG, ingen bryr sig om MIG.

Och där vann Ångesten några matcher till, bara sådär. Hur kan sådana petitesser få en person att må dåligt? När folk svälter på Afrikas horn? När det finns människor utan både ben och armar? När en del alltid är ensamma? När mammor har förlorat hela sin familj?

Många frågor, men väldigt dåligt med svar. Det kan helt enkelt vara så att även att vi har det så otroligt bra, så är det svårt att leva upp till det här livet. För vi förväntas klara så mycket. Vara så mycket. Utvecklas så mycket. Älska, leva, äta, sova - saker en del människor bara kan drömma om men det är vardagsmat för sådana som mig, och jag UPPSKATTAR det inte ens.

Äsch, kommer inte längre med detta i natt. Antar att de flesta inte ens orkar läsa det (jag har en förmåga att alltid skriva för långt, det var därför jag aldrig blev någon bra journalist).

Mådde fruktansvärt dåligt fysiskt på denna bild (kände inte igen mig i alla berättelser där allt skulle försvinna så fort bebisen var ute). Men kunde inte låta bli att bara älska den där lilla varelsen så otroligt mycket, det finaste jag någonsin gjort.

Hej! /Emelie